Det ätstörda samhället

Celiaki och ätstörningar

Det verkar som om somatiska sjukdomar som kräver en kostomläggning och ökat fokus på vilken typ av mat personen kan äta kan ge ökad risk för utvecklandet av ätstörningar. I litteraturen tas bland annat diabetes och celiaki (glutenintolerans) upp, och i en artikel av Wagner et al (2015) skriver man följande:

Findings from the literature suggest that young people with a chronic illness requiring dietary components such as CD may be at risk of adopting pathological eating practices that can turn into a full-blown ED. In order to prevent EDs from developing, it is important to detect risk factors early in treatment. Regular monitoring of the psychological status for potential risk factors has been suggested.

Wagner, G., Zeiler, M., Berger, G., Huber, W., Favaro, A., Santonastaso, P., & Karwautz, A. (2015). Eating Disorders in Adolescents with Celiac Disease: Influence of Personality Characteristics and Coping. European Eating Disorders Review, 23(5), 361-370. doi:10.1002/erv.2376

Uteslutandet av mat som innehåller gluten förekommer ju även bland individer utan konstaterad celiaki, och idag florerar ibland hälsoråd som handlar just om hur uteslutandet av gluten kan få dig att må bättre. Men hur ofta lyfter man fram den här baksidan där man genom införandet av dieter även kan riskera utvecklandet av en ätstörning?

Annonser

Är mjök och bröd beroendeframkallande?

I helgen publicerade DN en artikel där en proffessor påstod att mjölk och bröd är beroendeframkallande och att det gör barn med ADHD och autism sjuka. Jag stötte på artikeln då den delades i min feed på sociala medier (såklart) och min spontana reaktion var att det här inte alls är bra att läsa för de som redan tenderar att vara restriktiva med maten. Mer vatten på kvarnen, och om en proffessor säger att mjölk och bröd (vad som egentligen menades var allt med mjölkprotein och gluten) är farligt så stämmer väl det? Eller?

Igår publicerades ett debattinlägg på Dagens Medicin där artikeln tas upp. Källkritik FTW!

Något gick snett på Dagens Nyheter den gångna helgen. En märklig artikel som inte höll måttet lades ändå ut på nätet 8 augusti (jag vet inte om den kom i tryck på papper). När ansvariga på DN uppmärksammades på detta togs artikeln genast bort från webben, men budskapet hade redan fått spridning via sociala medier.

http://www.dagensmedicin.se/blogg/mats-reimer/2015/08/08/enligt-dn-ar-mjolk-och-brod-beroendeframkallande/

Vegetariskt och ätstörningar

I en studie av Zuromski et al (2015) har man funnit att förekomsten av vegetarisk kost är signifikant högre hos personer med ätstörning, i jämförelse med normalpopulation.

In line with predictions, the group with the highest degree of eating pathology (i.e., the clinical group) also had the highest rate of lifetime self-identified vegetarianism, current self-identified vegetarianism, and current derived vegetarianism. These results are consistent with past research demonstrating the relationship between disordered eating and vegetarianism among vegetarian samples and women with a history of an eating disorder (Trautmann et al., 2008, Klopp et al., 2003 and Bardone-Cone et al., 2012). Additionally, the subclinical group had higher lifetime, but not current (self-identified or derived), vegetarianism compared to the nonclinical group. Across groups, motivations for vegetarianism were most often related to health, ethical reasons, and dislike of food types. As such, though vegetarianism was related to severity of eating pathology in our study, women were unlikely to endorse reasons for choosing vegetarianism related to disordered eating (e.g., to lose weight or keep from gaining weight).

[…]

Our findings also suggest that, regardless of endorsed motivations, vegetarianism may be an important marker for disordered eating, or for the later development of disordered eating, given the increasing likelihood of vegetarianism from the control to subclinical groups, and then from the subclinical to clinical groups. Given that several women in our clinical sample also endorsed that they discontinued vegetarianism due to eating disorder treatment, the reversion back to vegetarianism following treatment may also warrant clinical attention. That is, if women leaving treatment are apt to revert to vegetarian diets, this may lend to increased risk for eating pathology, given the observed relationship between vegetarianism and eating pathology in the current study.

Läs gärna hela artikeln!

Zuromski, K.L., Witte, T.K., Smith, A.R., Goodwin, N., Bodell, L.P., Bartlett, M., & Siegfried, N. (2015). Increased prevalence of vegetarianism among women with eating pathology. Eating Behaviours, 19, 24-27. doi:10.1016/j.eatbeh.2015.06.017

I’m coming for your kids

Sockerfobin har nått mitt flöde i sociala medier igen, den här gången i form av en rätt så humoristisk musikvideo om ”Mr Sugar”. Mr Sugar sjunger om hur mycket socker han har spridit till all mat och hur tjocka vi kommer bli, sedan avslutar han med orden I’m coming for your kids. Sunt? Eller?

Det livsfarliga sockret?

Såhär i slutet på semestertiderna så börjar det, media fylls med inlägg om hur det är dags att detoxa och bli restriktiva igen. Expressen publicerade i förra veckan en lista om hur vi undviker det livsfarliga (?) sockret, och man kan inte undgå att känna hur skammen dryper ur inlägget. Nästan som om sockret hör hemma där bland de sju dödssynderna..

Klickar vi vidare kan vi sen få fram hela 32 artiklar som handlar just om socker.

Nu kan jag tänka mig att många tänker ”ja, men vi äter ju faktiskt för mycket socker!”, och så kanske det är. Jag vet inte. Vad jag vet är att att jag dagligen träffar människor som är så rädda för att äta socker att hela deras liv blir förstört. Har vi inte gått för långt då?

Repost – om gränsen mellan wellness och ätstörning

Stötte på en länk till en debattartikel i aftonbladet som jag tyckte var väl värd att sprida vidare.

Jag var länge en som ”gillar nyttig mat”, ”mår bra av att träna varje dag” och tyckte att ”pizza är överskattat”. Det är mitt fetaste självbedrägeri någonsin. Jag tyckte så, eftersom motsatsen gav mig ångest.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article21098879.ab

Att reglera känslor genom mat och kropp

Jag tror de flesta hört talas om känslomässigt ätande. Och vi är nog många som plockat fram stora godisskålen eller glasspaketet när vi mått dåligt.
Jag tror inte heller att det är ovanligt att ge sig ut och springa när det känns svårt. Springa bort det jobbiga. Eller att ge allt på gymmet för att lugna.
Känsloreglering med hjälp av kroppen, maten och träningen är helt enkelt vanligt. Vi gör det alla, mer eller mindre. En del gör det så mycket att det blir till sjukdom.

En norsk psykiatriker vid namn Finn Skårderud har studerat hur personer med anorexia nervösa själva pratar om sin sjukdom, och citaten säger så mycket mer.

My anorexia was there when everything else seemed unpredictable, excessive, in a frantic state. Its austerity, its plain, straightforward and concrete nature infused the unsure with something safe—it served as a channel to something more basic, minimalist, uncluttered, pure.

When my anorexia came, it concealed my soft, open vulnerability. It defined the blurry edges of my being with clear, hard straight lines; no diffuse, wandering self, no doubts about what I was, where I started and ended, I became fixed and unfluctuating.

I can’t take any more changes. I need to control my life. I want the state of things to remain constant over time, so that existence is as predictable as possible…When, in my anorexic condition, I keep to a rigid food regime that maintains my weight at a very low level; it contributes to creating the security and stability, the sense of control, in my existence that I’ve never had.

This has been a bad day. I am a lazy person, I have done nothing extra. I don’t feel I deserve to eat anything today.

I am so confused. It is simply too much for me. I have to reduce. I am completely filled up. In some way or another I do have to empty myself.

It is difficult enough as it is. How big can I be? It is not about fat, it is about how much of me? How can I stand it if it becomes even more of me?

Skårderud publicerade en serie med tre artiklar år 2007 och  de här artiklarna lade grunden till mitt intresse för fältet. Artiklarna finns tillgängliga via hans hemsida (http://www.skarderud.no/no/forfatterskap/) och jag kan varmt rekommendera läsningen!

http://www.skarderud.no/uploads/images/pdf/Eating-ones-words-I.pdf

http://www.skarderud.no/uploads/images/pdf/Eating-ones-words-II.pdf

http://www.skarderud.no/uploads/images/pdf/Eating-ones-words-III.pdf

Facebook

Du som har Facebook kan nu enkelt följa blogguppdateringarna genom att följa vår sida.

https://www.facebook.com/pages/Det-ätstörda-samhället/1605087413112649?skip_nax_wizard=true&ref_type=bookmark

Hälsohets?

I en diskussion kring just det här med att sprida hälsohets blev jag ombedd att förklara vad jag egentligen menar. För hälsa kan väl inte vara dåligt? Menar jag inte bara smalhets eller vikthets?
Men det är ju just hälsohets som är grejen.

En snabb googling på just ”hälsohets” plockar fram saker som:

Att Pressbyrån har som nyårslöfte att sluta göra reklam för ”onyttiga saker” kanske låter bra till en början. Men jag ser det bara som ett symptom på en allt obehagligare trend. Den där vi maskerar thinspiration. Där vi gör det rumsrent att experimentera med bantning och normaliserar kroppsfixering. Vi har slutat säga smal, utan kallar det för saker som stark eller pigg. Att vara smal är ingen ”ny statusmarkör”. Det har alltid varit såhär. Liksom, ska man inte få köpa sig en snickers på Pressbyrån längre utan att bli påprackad en måltidsersättningsbar?

http://www.politism.se/story/det-har-kanns-inte-sarskilt-friskt/#post-8620

Jag har nog tidigare tyckt att begreppet hälsohets och diskussionerna kring den har känts överdrivna och rätt onödiga, men då har jag väl bara utgått från mig själv, och jag tränar ju för att må bra – inte för att gå ner i vikt i ansiktet eller beat back fat.

http://traningsblogga.se/2015/06/14/halsohets/

Ganska ofta, tyvärr, slås jag av att det inte är så alls, för många av oss. Att all projicering utifrån, alla ideal, alla normer och prestationsriktad mål, skapar en bild som utåt sett kan verka hälsosam och beundransvärd, men på insidan gör dig olycklig och ångestladdad. Och faktiskt inte det allra minsta hälsosam.

http://jessicaclaren.com/wordpress/att-vara-vltrnad-behver-inte-betyda-att-du-hlsosam/

Att det går vågor i vad som är trendigt när det gäller livsstil är ganska tydligt. Det är inte längre ansett som häftigt att röka och göra andra skadliga saker, vilket var inne för några årtionden sedan, utan idag är det trendigt att ta hand om sin kropp och hälsa och leva så bra som möjligt. Men har det hela gått för långt, och trenden har blivit en hets i stället?

http://trendrapporten.se/halsotrend-eller-halsohets

Någon frågade mig hur det kan vara ett problem att människor tar hand om sig själva? Vi har ju en överviktproblematik i världen också! Och så är det ju, självklart. Men vart drar vi gränsen?

Jag tycker att det är problematiskt när normen och idealet säger att du ska träna, äta rätt och vara hälsosam. Du vet, du är vad du äter. Och då vill du ju inte äta skit?
Det är problematiskt när vi omges av budskap som säger att du är bra när du är hälsosam. Onyttiga saker måste man förtjäna, unna sig. Att vara hälsosam är att investera i sig själv, och att undvika träning eller att äta onyttigt är på något sätt ett medvetet val. Ett val som handlar om att inte värna om sig själv. Eller att misslyckas?

Deltar du i spridningen?

Har du tänkt på det någon gång, hur mycket som delas kring kost, hälsa och träning? Allt från vad man ska eller inte ska äta, hur man borde eller inte borde träna eller bara alla inlägg kring den hälsosamma livsstilen?

Jag tänker på det ofta. Det dyker ständigt upp i mitt flöde i sociala medier och nyhetssajterna eller våra underhållningsprogram delar frikostigt allt möjligt och omöjligt kring hur man borde leva.
Mest blir jag bara ledsen när jag ser ett inlägg. Nu igen?
Jag tänker ofta att jag skulle vilja säga något, jag vill få den som delar att förstå hur mycket hen påverkar genom sitt agerande. Vet hen om att det kanske sitter en individ på väg in i en ätstörning som genom just detta inlägg får ytterligare vatten på sin kvarn om hur farligt det är att få i sig socker?

Jag tror inte att enbart inlägg i media kring det hälsosamma levernet skapar ätstörningar, men jag är fullt övertygad om att det driver utvecklingen. Det kan få bägaren att rinna över hos en känslig person, eller stå för ett vidmakthållande i ett farligt mönster som blir väldigt svårt att bryta.

Själv tar jag avstånd från spridning av ”hälsotips”. Jag tänker inte dela några artiklar om hur mycket socker det finns i det mesta, om hur farligt fett kan vara eller om hur du får den snyggaste tvättbrädan inför beachen. Jag tänker inte dela några bilder på vältränade kroppsdelar, viktresor eller smalmat. Och den här bloggen är en del av mitt motstånd.

Hur tänker du agera?

%d bloggare gillar detta: